Försurning av vattendrag

Effekterna avförsurning började bli tydliga under slutet av 1960-talet då många försurningskänsliga arter börjats slås ut av lägre pH-värden. Försurningskänsliga arter som försvann från många vattendrag var öring, mört, flodpärlmussla, flodkräfta, bottenfauna som dagsländor.

Sedan kalkningen drogs igång under 1970-talet, har ett intensivt arbete bedrivits för att återställa försurningspåverkade vatten. Arbetet med biologisk återställning och kalkning har bidragit till att både återinföra och genomföra åtgärder för att gynna försurningsdrabbade arter längst med Nissan.

Kalkningen genomförs både med helikopter och båt. Kalkning av våtmarker sker enbart med helikopter. Sjöar kalkas både med helikopter och båt beroende av mängden och tillgänglighet. Kalkningen är indelad i olika åtgärdsområden, där olika försurningskänsliga målarter för kalkningen förekommer. Beroende av hur pass försurningskänsliga olika arter är, så sätts olika kemiska pH-mål som inte för understigas i respektive vattendrag.

pH-mål 6,2
Förekomst av flodpärlmussla, flodkräfta

pH-mål 5,6
Förekomst av mört, öring, elritsa.

Naturvårdsverket

Levande sjöar och vattendrag, Naturvårdsverket

Miljökvalitetsnormer för ytvatten

För att utvärdera effekterna av kalkning så genomförs provtagning av vatten under högflöden. Vid högflöden är tillförseln av sura ämnen som mest påtaglig, vilket orsakar låga pH-värden och så kallade surstötar. Vattenprovtagning, elfiske, provfiske och undersökningar av bottenfauna är indikatorer som används för att bedöma om målen med kalkningen uppfylls, eller om revideringar av kalkdoser är nödvändiga. Kalkningen bedöms behöva pågå under lång tid framöver.

Havs och vattenmyndigheten, Effekter av kalkning på bottenfaunan i rinnande vatten