Emelie och Sofia mäter land och sätter gränser

Förrättningslantmätarna Emelie Westin och Sofia Hallefält drivs av nyfikenhet och jakten på gamla glömda gränser. De två kollegorna är från olika delar av Sverige men förenas i djup lokalkännedom om sin nya hemkommun.

Den ena är från Västmanland, den andra från Uppland, men nuförtiden är båda bosatta i Jönköping och anställda på kommunen.
– Jag lockades till yrket för att det var en kombination av så många olika ämnen och för att man får arbeta med så många olika delar, säger Emelie och Sofia radar upp exempel från en vanlig arbetsdag:
– Ibland sitter vi på kontoret och ritar kartor och skriver beslutshandlingar eller gör arkivutredningar. Ibland blir vi inkallade i olika möten för att komma med utlåtanden eller vara referenspersoner i planarbeten. Ibland så är vi ute i olika ärenden, träffar markägare och letar efter gränser.
– Ja, det varierar verkligen från dag till dag, det är olika ärenden, olika förutsättningar och olika platser att utreda, inflikar Emelie.

”Det är som en skattjakt”

Intervjun tar plats i ett skogsparti bakom bostadsområdet Samset i Jönköping där kollegorna ska mäta in några olika befintliga fastighetsgränser. Det är kallt men det råder ingen brist på varma kläder – och dessutom hålls värmen upp av raska steg. I detta fall har kollegorna varit ute i förväg och vet var de ska gå men det är inte alltid så enkelt. Jobbet som förrättningslantmätare kan på många sätt jämföras med detektivarbete där gamla kartor behöver närstuderas och glömda landmärken ska identifieras.
– Ibland talar kartan sitt tydliga språk och då är gränserna lätta att hitta men det händer även att vi inte alls hittar det vi letar efter, säger de två.
– … Och ibland kan det finnas yttre faktorer som gör att det krävs lite extra arbete. Som under vintern när det är snö på hela backen då kan man behöva gräva lite för att hitta gränserna och slå i rören lite djupare.

Vad är det absolut bästa med att jobba på Jönköpings kommun?

– Jag trivs både väldigt bra med yrket och med arbetsplatsen. Det är givande och utmanande och man får mycket lokalkännedom, säger Emelie och får medhåll av Sofia.
– Jag håller med om allt. Och sedan gillar jag verkligen att sätta mig ner och grotta ner mig i gamla arkiv och handlingar. Och att rita kartor. Och ja, det är roligt att veta mer om gatorna i stan än mina kompisar som bott här jättelänge.

Det låter som att ni är lite arbetsskadade…

– Jomen det är vi allt, jag har exempelvis inspirerat min son att gilla kartor så vi kollar tillsammans och lär oss, berättar Emelie.
– När jag är ute och går så kollar jag ju och tänker att ”den där stenen kunde varit en gränsmarkering”…, säger Sofia och får direkt medhåll av sin kollega.

Att hitta ett landmärke som dolts bakom vidväxta träd och buskar, under snötäcke – och kunna identifiera en gammal fastighetsgräns – verkar vara en speciell känsla. Och även om frågan om hur bra det känns att hitta en sedan länge bortglömd gräns är fånig känns svaret äkta:
– Jomen, det känns såklart bra att hitta det man söker. Det här jobbet är lite som en skattjakt där man kan bli riktigt glad när man hittar några gamla rör eller stenar.